Dåligt humör

Jag brukar iaf inbilla mig att jag är duktig på att umgås med dom flesta. Oftast kan jag hålla en god min även om jag inte har mycket gemensamt med folk ikring mig. Men sen finns det ett fåtal människor som tar fram den sämsta sidan hos mig. Jag kan inte hejda mig, nästan att jag blir förbannad och hornen växer bara jag ser dom. Det är så irriterande, blir besviken på mig själv att jag inte bara kan släppa såna personer och låta dom prata på bäst dom vill eller säga vad dom vill utan att egentligen lyssna på dom. Men istället går jag in i försvar och blir på dåligt humör. Det jag än mindre fattar är att dessa personer verkar inte märka att jag blir irri på dom eller så är dom för upptagna på sig själv att dom inte märker det helt enkelt. Men när man inte får prata till punkt, sällan får en syl i vädret utan att bli ner tryckt, när dom är störst bäst och vackrast i allt dom gör, äger och har. Inte det minsta givmilda och bara tar allt för givet. Ja då blir jag helt enkelt förbannad och vara runti dom.