All night long...

Har för första gången på ca 2 veckor fått sova hela natten. Och nej det beror inte på lillan utan på denna irriterande hosta som väljer att anlända nattetid. Finns det nå mer frustrerande (jo det gör det) än att man precis är på väg att slumra in och då från ingenstans kommer världens hostattack så man måste upp igen. Sen blir juh inte dagsformen vad den ska heller då man sover dåligt. Tur att jag har en sambo som tål mycket.*älskar dig* Blev däremot ett slag i ansiktet då man väl vaknat efter en god natts sömn, gör sig frukost och lägger upp tidningen på bordet. Trodde faktiskt att jag mer eller mindre hade drömt allt (förträngt) Men det har verkligen skett. E finns inte med oss längre. Kan inte ens föreställa mig hur tungt det måste vara för hennes familj och närmaste. Om jag mår så här dåligt över det, vad gör inte dom då? *Kramar om er alla*